Efter ett tag med Andreas nya telefon har vi förstått att alarm funktionen fungerar lite som den vill, därför vaknar Andreas (de mornar jag går lååångt före honom) av nyheterna på fyran med högsta volym. Kan man tänka sig en bättre start på dagen?
8/7-08 vaknade vi dock av mobilen med det egna livet, vilket var en förutsättning för att ingen av oss skulle få ett nervöst sammanbrott då vi skulle till Grekland på vår första utlandssemester denna dag och hade sett fram emot resan länge!
De flesta hade kanske inte gått och lagt sig vid denna tidpunkt men ungdommar som lever ett halvt som halvt inofficiellt pensionärliv är oftast till sängs före gryningen (särskilt när man ska med ett plan som går 05.00)
Efter lång väntan på arlanda (det är väl lite av flygplatsers standard att låta sina resenärer vänta så länge det går på de mesta) sitter vi nu på planet.
Äntligen på väg ner mot solen som blivit så sällsynt på den svenska sommaren!
Tycks alla uppleva flygplansmiljön som sövande? Nog för att det är tidigt på morgonen, men det finns en kombination som gör att jag inte KAN sova: lukten av flygplansmat och den över-speedade luftkonditioneringen varför lånar de inte ut filtar?! (jag tar i alla fall inte med mig dunjackan på en Greklands resa i juli)
För oss som inte kunde sova visades en film av ungdomstyp, "Juno" tror jag den hette, bättre än jag trodde, särskilt med tanke på de små tv skärmarna och att de enda ljudet jag hörde var de två snarkande grisarna brevid mig, den ena att ta åt sig äran av det är Andreas den andra är oidentiferad.
Jag kände mig efter den kalla, förhållandevis långa resan lättad av att få gå av planet och mötas av solen! Solen, den vän som faktiskt borde mött våra bleka ansikten även i Sverige vid tidpunkten!
Väl framme i vänthallen börjar efter mycket om och men bandet där våra väskor(förhoppningsvis) snart skulle komma rullande. När bandet testkörs ser jag en STOR brun klump på det, jag fnyser lite åt att de borde finnas någon som håller lite koll på grejerna där folks väskor faktiskt kommer ligga. Snabbt tillägger jag till Andreas att: eftersom jag överhuvudtaget såg klumpen kommer den säkert på min väska, vi skrattar åt tanken och börjar hålla ögen öppna efter väskorna.
Efter en stund kommer min väska,
-Ah, äntligen!
"Ah, äntligen" följs snabbt av ord jag inte vill nämna, men jag lugnar mig snabbt med att den stora bruna klumpen på MIN väska måste ju vara lera! Eller hur?
Snart känner jag en odör som inte på någotvis kopplas ihop med lera, den stora bruna klumpen på väskan som "råkade" vara min var ingenting annat än hundbajs!
